Handlingen:
Hanna var säker på att hon hade mött mannen i sitt liv.
De gifte sig nio månader efter att de hade träffats.
Veckorna innan bröllopet visade Peter upp sina aggressiva sidor och sitt onormala kontrollbehov.
Hon gav, trots allt, äktenskapet en chans med tanke på barnet hon väntade.
Efter två års äktenskap tvingas Hanna ge upp drömmen om kärnfamiljen.
Hennes liv förvandlas till en riktig mardröm efter separationen.
När Lukas börjar träffa sin pappa på egen hand mår han sämre och sämre.
Vid tre års ålder kunde han sätta ord på, och berätta vad som faktiskt hände hemma hos Peter.
Hanna tvingas lägga ett fasansfullt pussel.
Följ Hannas kamp för att skydda sitt barn, utan stöd från samhället.
Varje bok kan som mest få fem färgade böcker.
Den här fick fyra av mig.
Mitt omdöme
En mycket bra bok som visar på hur undermåligt det svenska rättsväsendet är och hur dåligt de sociala myndigheterna fungerar i verkligheten.
Barn och kvinnor är, precis som i många av dom länder Svergie känner sig "överlägset", utan ett fullgott rättsskydd och har så varit i århundraden.
Vi TROR att vi lever i ett samhälle som har stor jämlikhet och alla är lika inför lagen o s v, men så är tyvärr inte fallet.
I boken säger "Hanna" att MINST ett barn i varje klass är drabbat, där jag växte upp sa man MINST vart tredje barn i en klass...tror ni verkligen att det sjunkit med dagens sätt att leva?
DET tror inte jag. Jag kan på rak arm uppge EN i min klass som jag visste om, och då var jag bara åtta år, jag tror att de vuxna visste de med, men de valde att blunda.
"Hanna" beskriver det som händer henne och hennes son på ett väldigt enkelt sätt, utan krussiduller och på det sätt som jag tror är det vanligaste sättet att reagera.
Man vill inte tro det, man kan inte ta till sig det. Jag menar: Hur tar man detta fruktansvärda till sig?
Sedan har jag väldigt svårt för det här med den "heliga pappan" som "Hanna" beskriver.
Jag brukar alltid säga att om pappan har "rätt" att träffa barnet/barnen så ska han också ha en skyldighet.
Folk brukar då säga att man inte kan tvinga någon att umgås.
Nähä! Hur kan man då tvinga barn att umgås med en förälder som de inte vill umgås med?
Har de ingen "rätt" till att avstå då? Tydligen inte.
Att ens bara tänka tanken att det skulle hända en själv, och jag tror verkligen att det kan hända "vem som helst", är fasansfull.
är inte säker på att jag skulle klara av att kämpa så hårt utan att själv gå under någonstans på vägen.
Eloge till alla dom som kämpar!